Vi pratade om det idag, jag och Camilla.. Att vi är Indra och Nickis "väktare".

Hera & Dodde har alltid klarat sig själva, alltid varit trygga i sig själva i alla situationer. Men ibland.. Ibland så stöter man på de här individerna med lite sämre självförtroende, som litar på Dig blint.
Jag är tacksam för att Indra har valt mig att vara hennes Guardian, beskyddare, väktare, kalla det vad du vill. Jag känner mig otroligt stolt över att hon litar så mycket på mig.
Hera har som sagt egentligen säkert aldrig "behövt" mig som Indra kanske gör. Jag menar verkligen inte att Indra är skygg, rädd eller något annat, utan att hon tyr sig till mig när det blir läskigt.
Jag ömkar henne inte. Verkligen inte. Det skulle jag aldrig i hela mitt liv göra. Men jag tycker ändå om känslan att hon litar på mig, och att jag kan hjälpa henne över tröskeln.

Jag brukar alltid säga att vi människor är hundens guardian tills den är 1-1,5 år, sedan blir dom våra guardians för resten av livet.
Det är ett fantastiskt privilegium att få uppleva båda känslorna. Att både vara behövd, men även att behöva dem.
Hera är min guardian i vått och torrt, och jag litar blint på henne. Aldrig är jag rädd när hon är med. Aldrig någonsin. För jag litar på att hon skulle göra det rätta i en otäck situation, för så mycket betyder jag för henne.

Som sagt.. Ett privilegium.