Vad tokigt det kan bli på en promenad!

Imorse var jag i vanlig ordning ute med voffarna på våran morgon-långis i snön. Vi hade kommit ungefär halvvägs när Indra travade iväg in i skogsbrynet medans jag och Hera fortsatte längs vägen. En några sekunder kom Indra farandes till oss, och hundarna lunkade på tillsammans framför mig, varpå jag då inser att någon av dom blöder.
Vem blöder? Indra blöder. Vart blöder hon? Kommer fram till att det är vänster framtass som blöder. Försöker se vad det är som blöder, men det är svårt med all snö och päls, men eftersom hon inte sa varken bu eller bä så fortsätte vi framåt i den mån vi kunde.
Jag tänkte också att det var bra att det var så mycket snö ute, för då lär det ju hinna sluta blöda innan vi kommer upp till dagis igen.
Tji fick jag.

Camilla hjälpte mig att lokalisera skadan, vilken visade sig sitta under "pekfingret" eller "första tån" räknat från vänster. Såklart inte på trampdynan (som förmodligen skulle tagit den största smällen), nej utan på huden såklart.
Där hittar vi hur som helst ett ganska djupt jack. Varpå Camilla säger: "Du... Jag tror det där behövs sys."
Jag trodde hon skämtade. Det gjorde hon inte.

Så jag fick då ringa Animalen som hade tid kl.11. Tur för mig! Kom in, veterinären tittade på Indras lilla tass, och mycket riktigt; det behövdes sys.

Så lilla prinsessan fick stanna kvar hos farbror doktorn (som visserligen var en kvinna) och sy lilla tassen. Hon var inte alls särskilt nöjd, skruttan.
Men men, nu är den i alla fall sydd, och Indra är hemma, till hennes stora glädje! Och tratt, vad är det för påhitt? undrar hon. Skitjobbig grej ju.

Tur för henne att hon är så snäll med sin tass, då får man vara utan tratt så länge mamma eller husse har uppsyn. :)

Så nu har jag packat ner bandage, strumpor, plastpåsar, tofsar + allt jag fick med mig hem från Animalen. Det var kompresser hit och dit, och bomullsgrejer som skulle klippas i strimlor och fan vet allt.
Jaja, men det får det vara värt. :)
Vi var i alla fall ute på kvällsprommis nyss, och hon var lika glad som vanligt. Lekte runt i snön och busade med sig själv, så det verkar inte gå någon nöd på henne. :)


Hera mår för övrigt jättebra. Har faktiskt inget nytt att rapportera om henne. Hon är pigg och glad, älskar snön. Hon löper just nu och har inte tid att leka med Indra, eftersom hon försöker göra sig snygg istället, och Indra fattar ingenting. Men men. Sista löpet. SKÖÖNT! Både för henne och för mig.



I övrigt vill jag bara säga, att jag lever ett fantastiskt liv med dessa hundar! Jag är så stolt att jag får äga dem båda två. Vi har så roligt tillsammans alla tre, och inget kan få mig att skratta och må bra, som dessa flickor.
Hera & Indra.. Hur vore livet utan er? Otroligt grått och tråkigt tror jag. <3

Tänk att lilla Indra fyllde 1 år i lördags! Lill prinsessan! ...Som inte är så liten längre, hehe.

Grattis Crossway's Indra, Ibbe, Ikaros, Ilus och Igor!

Födelsedagen för Indra blev kanske sämre än planerat. Jag låg nämligen halvt döendes (kändes det som) med en förkylning jag aldrig sett på maken! Men kände ändå att hundarna måste få en långpromenad, så drog till men en runda som jag brukar gå på 45min ungefär. Den tog 1,5 timme! Efter halva vägen ville jag lägga mig ner och dö.
Men det gjorde jag inte. Så hundarna fick iaf en långis.

Kvällen bjöd på lite smarriga ben och kex. :)

Indra 23/11-2010

Vackraste prinsessan i sitt rosa halsband. <3

Nu var det ett tag sedan jag bloggade. Det har inte hänt så himla mycket faktiskt, varken för mig eller hundarna.

Snön kom i veckan (den är dock borta nu, tack och lov) men hundarna blev överlyckliga! Indra har kommit på att äta snö, det är bland det roligaste man kan göra! Men roligast är såklart att leka i snön med Hera!
Ibland undrar jag som sagt vem som är 1 år och vem som är 3,5 år. :P Hera beter sig ibland valpigare än vad Indra gör, haha..

Hera började löpa idag också, till min stora glädje! Hon hoppade ju över löpet förra hösten, och jag är glad att hon inte gjorde det nu, eftersom jag tänkt kastrera henne i februari ungefär. Helst ska tiken kastreras mellan 2 löp, för då är livmodern som minst, och ingreppet blir så litet som möjligt, och då går det fortare att läka. Och det är väl det minsta jag kan göra för henne; få henne att lida så lite som möjligt. Hon kommer hata mig tillräckligt över att bara behöva gå i koppel de första dagarna. :P

Vi får se hur det blir med Indra. Får hon dåliga leder så kastrerar jag henne samtidigt som Hera. Känns enklast så, så kan dom ha ont samtidigt, tvungna att gå i koppel samtidigt, och ha tratt samtidigt. Och sen är det över för båda. :) Hoppas bara att Indra drar igång och löpa när hon borde, dvs i början av december. :)
Är hon inget avelsmaterial så kan hon lika gärna kastreras hon också. Säger det ännu en gång; 75% av alla Rottweilertikar drabbas av Livmoderinflammation. Hemska odds.
Känns även rimligt att kastrera när det är kallt ute, för det minskar väl inflammationsrisken för bakterier och sådant litegrann har jag hört? Än om det är varmt och fuktigt ute..?

Indra är förrsten änmäld till Stora Stockholm trots allt! Eller Stockholms Hundmässa som dom döpt om det till för i år. :) Fick in lite extra cash i veckan, och då blev hon anmäld! Ska bli riktigt kul faktiskt. :)

Busungarna leker ute på en äng. <3

Vi pratade om det idag, jag och Camilla.. Att vi är Indra och Nickis "väktare".

Hera & Dodde har alltid klarat sig själva, alltid varit trygga i sig själva i alla situationer. Men ibland.. Ibland så stöter man på de här individerna med lite sämre självförtroende, som litar på Dig blint.
Jag är tacksam för att Indra har valt mig att vara hennes Guardian, beskyddare, väktare, kalla det vad du vill. Jag känner mig otroligt stolt över att hon litar så mycket på mig.
Hera har som sagt egentligen säkert aldrig "behövt" mig som Indra kanske gör. Jag menar verkligen inte att Indra är skygg, rädd eller något annat, utan att hon tyr sig till mig när det blir läskigt.
Jag ömkar henne inte. Verkligen inte. Det skulle jag aldrig i hela mitt liv göra. Men jag tycker ändå om känslan att hon litar på mig, och att jag kan hjälpa henne över tröskeln.

Jag brukar alltid säga att vi människor är hundens guardian tills den är 1-1,5 år, sedan blir dom våra guardians för resten av livet.
Det är ett fantastiskt privilegium att få uppleva båda känslorna. Att både vara behövd, men även att behöva dem.
Hera är min guardian i vått och torrt, och jag litar blint på henne. Aldrig är jag rädd när hon är med. Aldrig någonsin. För jag litar på att hon skulle göra det rätta i en otäck situation, för så mycket betyder jag för henne.

Som sagt.. Ett privilegium.