Spökålder
Är det inte underbart med unghundars spökålder? Indra är inne i sin, haha.
*I helgen som var stod hon och skällde i fönstret och kunde inte släppa det. Till slut gick jag fram och kikade vad det var hon var så upprörd över, och det visade sig ligga en Dressman-påse nere på parkeringen. Den var ful tyckte Indra.
*Idag när vi åkte bil och stannade vid väjningsplikt hör jag att någon morrar och tänker "det där var inte Hera" och kikar bakåt, då visar det sig att det var Indra som morrade på en skylt.
*Jag och Camilla besökte Therese i Enhörna på deras landställe nu på kvällen när det var mörkt, när vi kom tillbaka till bilen hade Indra, i vanlig ordning, hoppat till framsätet. När jag öppnade bildörren och skulle ta ut henne för att i sin tur släppa in henne i baksätet igen, så blev hon livrädd för mig i mörkret och for mot förarsätet och vägrade komma, hahaha. Stackars lilla prinsessan, det är mycket i hennes huvud nu. :P
*I helgen som var stod hon och skällde i fönstret och kunde inte släppa det. Till slut gick jag fram och kikade vad det var hon var så upprörd över, och det visade sig ligga en Dressman-påse nere på parkeringen. Den var ful tyckte Indra.
*Idag när vi åkte bil och stannade vid väjningsplikt hör jag att någon morrar och tänker "det där var inte Hera" och kikar bakåt, då visar det sig att det var Indra som morrade på en skylt.
*Jag och Camilla besökte Therese i Enhörna på deras landställe nu på kvällen när det var mörkt, när vi kom tillbaka till bilen hade Indra, i vanlig ordning, hoppat till framsätet. När jag öppnade bildörren och skulle ta ut henne för att i sin tur släppa in henne i baksätet igen, så blev hon livrädd för mig i mörkret och for mot förarsätet och vägrade komma, hahaha. Stackars lilla prinsessan, det är mycket i hennes huvud nu. :P
Prinsessan. <3
Indra
Herregud, idag fick jag äntligen tillfälle att väga Prinsessan! Har inte vägt henne sedan hon var 12 veckor gammal och då vägde hon 12kg. Jag har gått runt länge nu och varit nyfiken på hur mycket hon väger nu.
Och ja, resultatet blev att Crossway's Indra, 10 månader gammal, väger 37,1kg! :O
Vad hände med min lilla tusse? POFF sa det, hahaha. Vart ska detta sluta? :P
Och ja, resultatet blev att Crossway's Indra, 10 månader gammal, väger 37,1kg! :O
Vad hände med min lilla tusse? POFF sa det, hahaha. Vart ska detta sluta? :P
En trött prinsessa. <3
Tävlingen
Var egentligen anmäld till att tävla Lydnadsklass 1 idag på Botkyrka BK med Hera, men åkte aldrig. Jag kände på mig att vi inte skulle ta något förstapris idag, och hade ingen motivation över huvud taget.
1. Vi har inte tränat på typ 6 veckor. Mitt eget fel, men har ingen motivation.
2. Vi skulle åka bil till klubben, vilket gör att Hera blir väldigt stressad = dålig energi in på klubben
3. Bortaklubb.
Nej, vi väntar till den 16e oktober på Södertälje BK kände jag. Då hinner jag träna, vi åker buss till klubben och det är våran hemmaklubb.
Måste ju fixa vårat LP. ^^
1. Vi har inte tränat på typ 6 veckor. Mitt eget fel, men har ingen motivation.
2. Vi skulle åka bil till klubben, vilket gör att Hera blir väldigt stressad = dålig energi in på klubben
3. Bortaklubb.
Nej, vi väntar till den 16e oktober på Södertälje BK kände jag. Då hinner jag träna, vi åker buss till klubben och det är våran hemmaklubb.
Måste ju fixa vårat LP. ^^
Prinsessan & Mammas
Mina hundar är som natt och dag, men samtidigt så lika. Så jag tänkte att jag skulle beskriva dem nedan, men framför allt "Prinsessan", eftersom det är hon som gör livet så fantastiskt roligt.
Missförstå mig rätt, Hera betyder verkligen allt för mig, och jag kan inte leva utan henne, men hon är precis som jag. Vi är som Bill & Bull, Humle & Dumle etc etc. Vi är precis likadana, och det är nog därför vi förstår varandra bättre än någon annan. Robban förstår sig inte alls på oss, men vi gör det, och det är det enda som betyder något. :) Det är mammas gris.
Hur som helst, Prinsessan, dvs Indra, är den i familjen som är det svarta fåret kan man säga, och det finns inte bara en anledning till att hon kallas för Prinsessan, utan åtskilliga skäl som vi under dessa månader kommit fram till. :)
Hera har aldrig någonsin brytt sig om vädret. Snöar det så ska vi ut och leka, regnar det ska vi ut och leka, är det gassande sol ska vi ut och leka, ni fattar grejen. Vattenpölar, snöhögar, lervälling, ALLT plöjer hon igenom.
Prinsessan däremot, märkte vi tidigt att hon kunde minsann inte gå i vattenpölar! Neej nej nej, deet går inte. Inte om man heter Indra inte, 'usch och fy' sa hon!
Hera kan man prata med lite "grovt" så att säga, om man vill tagga henne. Har hon hittat en stock som är ganska tung kan man tagga henne med rösten så att hon morrar och kämpar och får med sig stocken.
Inte Indra. Neeej nej nej. Prinsessan måste man prata snääällt med. Mjuuka och glada ord.
Hera kan man även klappa lite "hårt" på bröstet eller i sidan för att tagga henne. Robban brukar göra det, och då kan hon bli lite busig och vilja leka med honom. Robban gjorde det på Indra för någon vecka sedan också, och Indra tittade på Robban som om han slagit henne. Hon blev såå förnärmad!
"Det är en Prinsessa" sa jag, "Man måste klappa fiiint på Prinsessan". Då gjorde han det, och hon blev såå nöjd.
Hera kallar vi för Soptunnan av en anledning. Allt går ner i henne, hon älskar mat och även annat. Jordgubbar och vattenmelon är favoriten, men annars går det mesta ner. Varje kväll blandar jag t.ex havregryn och knäckebröd i hennes mat, och hon älskar det. Ägg i maten är en annan favorit.
Men inte Prinsessan. Guud nej. Häromdagen var hon dålig i magen, och jag vet ju att fibrer är bra för magen (därav havregrynen och knäckebrödet till Hera för hennes mage) så jag tänkte att Indra kunde få lite havregryn och knäckebröd också, för det var det enda jag hade hemma.
Trodde jag ja. "Fyyyyyyy" sa Indra. "Havregryn?! Är du dum eller morsan? Inte tänker jag stoppa det där i munnen!" Det slutade med att jag fick hälla ut maten, diska matskålen, och hälla upp nytt torrfoder. UTAN havregryn den här gången.
Samma sak med rått ägg i maten. Då äter inte Prinsessan. :P
Missförstå mig rätt, Hera betyder verkligen allt för mig, och jag kan inte leva utan henne, men hon är precis som jag. Vi är som Bill & Bull, Humle & Dumle etc etc. Vi är precis likadana, och det är nog därför vi förstår varandra bättre än någon annan. Robban förstår sig inte alls på oss, men vi gör det, och det är det enda som betyder något. :) Det är mammas gris.
Hur som helst, Prinsessan, dvs Indra, är den i familjen som är det svarta fåret kan man säga, och det finns inte bara en anledning till att hon kallas för Prinsessan, utan åtskilliga skäl som vi under dessa månader kommit fram till. :)
Grisen & Prinsessan
Hera har aldrig någonsin brytt sig om vädret. Snöar det så ska vi ut och leka, regnar det ska vi ut och leka, är det gassande sol ska vi ut och leka, ni fattar grejen. Vattenpölar, snöhögar, lervälling, ALLT plöjer hon igenom.
Prinsessan däremot, märkte vi tidigt att hon kunde minsann inte gå i vattenpölar! Neej nej nej, deet går inte. Inte om man heter Indra inte, 'usch och fy' sa hon!
Hera kan man prata med lite "grovt" så att säga, om man vill tagga henne. Har hon hittat en stock som är ganska tung kan man tagga henne med rösten så att hon morrar och kämpar och får med sig stocken.
Inte Indra. Neeej nej nej. Prinsessan måste man prata snääällt med. Mjuuka och glada ord.
Hera kan man även klappa lite "hårt" på bröstet eller i sidan för att tagga henne. Robban brukar göra det, och då kan hon bli lite busig och vilja leka med honom. Robban gjorde det på Indra för någon vecka sedan också, och Indra tittade på Robban som om han slagit henne. Hon blev såå förnärmad!
"Det är en Prinsessa" sa jag, "Man måste klappa fiiint på Prinsessan". Då gjorde han det, och hon blev såå nöjd.
Hera kallar vi för Soptunnan av en anledning. Allt går ner i henne, hon älskar mat och även annat. Jordgubbar och vattenmelon är favoriten, men annars går det mesta ner. Varje kväll blandar jag t.ex havregryn och knäckebröd i hennes mat, och hon älskar det. Ägg i maten är en annan favorit.
Men inte Prinsessan. Guud nej. Häromdagen var hon dålig i magen, och jag vet ju att fibrer är bra för magen (därav havregrynen och knäckebrödet till Hera för hennes mage) så jag tänkte att Indra kunde få lite havregryn och knäckebröd också, för det var det enda jag hade hemma.
Trodde jag ja. "Fyyyyyyy" sa Indra. "Havregryn?! Är du dum eller morsan? Inte tänker jag stoppa det där i munnen!" Det slutade med att jag fick hälla ut maten, diska matskålen, och hälla upp nytt torrfoder. UTAN havregryn den här gången.
Samma sak med rått ägg i maten. Då äter inte Prinsessan. :P
Prinsessan. <3
Tid
Har verkligen inte någon tid över för att blogga just nu!
I måndags öppnade vi Dog Care Center ute på Almnäs och vi har jobbat 6.30-18.00 hela veckan = jag har varit död på kvällarna!
Det enda jag tänkte säga var att Hera & Indra lever livet ute på Almnäs! På promenaderna får prinsessorna följa med och vara lösa hela promenaderna i skog och mark, på lunchen får dom leka med Dodde och inne på dagis bara myser dom. Jag tror dom trivs fantastiskt bra med våran nya livsstil och mitt nya jobb! <3
I måndags öppnade vi Dog Care Center ute på Almnäs och vi har jobbat 6.30-18.00 hela veckan = jag har varit död på kvällarna!
Det enda jag tänkte säga var att Hera & Indra lever livet ute på Almnäs! På promenaderna får prinsessorna följa med och vara lösa hela promenaderna i skog och mark, på lunchen får dom leka med Dodde och inne på dagis bara myser dom. Jag tror dom trivs fantastiskt bra med våran nya livsstil och mitt nya jobb! <3
Mina hjärtan. <3
Värdelöst
Isöndags var det en värdelös söndag. I alla fall för min del.
Jag och Ylva begav oss mot Sandviken, och redan kvällen innan hade vi bestämt oss för att strunta i utställningen. Vi hade ingen motivation någon av oss, och det fanns ingen anledning för Ylva att ställa heller, då Moses bara behöver ett SBK CERT, men detta var SKK.
Hur som helst tog vi lite sovmorgon och startade härifrån vid nio.
Kom fram till Sandviken och mer därtill (vi skulle befinna oss ca 2mil utanför) och väl där fick vi vänta i 2 timmar på Viltspårsdomaren. Väldigt nonchalant och irriterande om jag får säga vad jag tycker, när det var hon som guidat oss i telefonen så vi skulle köra rätt. Ganska fräckt.
Hur som helst var det dags för spåren sen, Ylva och Moses gick först och fick ett 1a pris! Grattis igen!
Sen var det min och Heras tur, och det gick rakt åt skogen, bokstavligt talat.
Domaren påstår att Hera springer på vilt, men det tror jag inte ett smack på. Om hon nu gick på vilt, borde hon inte göra det till vardags också då? Typ dra ifrån mig på vittring och sånt? Det tycker jag skulle låta rimligt. Men nu är det så att Hera inte har någon känsla för jakt what so ever. Om vi ser 3 rådjur springa ungefär 20m framför oss och Hera bara står och tittar på dem och sen går vidare, betyder inte det att hon inte har jakt i sig? Det är ju bara kolla på hennes protokoll för MH:t, där det klart och tydligt står "Startar inte." första gången på jaktmomentet, och på andra gånger står det klart och tydligt "Nonchalerar föremålet. Alt. springer inte fram." Vilket betyder att hon inte ens gör det när hon har fria tyglar.
Hur som helst, min egen teori, som Bella faktiskt nystade i från början, är att Hera är lat. För det är hon. Hon höjer huvudet i spåret och försöker på något sätt "se" spåret. Hon hoppas det iaf.
Men ja, ett katastrof-spår kan vi iaf vara överens om att det var i söndags, och Hera fick ett 2a pris. Jävligt surt med en resa på 9 timmar allt som allt.
Men men, det får det vara värt.
Domare gav i alla fall Hera mycket beröm och sa att det är hundar som Hera man vill ha inom viltspåret; en hund som älskar att arbeta, som aldrig tröttnar och som tycker att viltspår är skitkul.
Hon sa även att hon ser stor potential i henne och att hon verkligen tycker att jag ska fortsätta med Viltspår! :)
Jag och Ylva begav oss mot Sandviken, och redan kvällen innan hade vi bestämt oss för att strunta i utställningen. Vi hade ingen motivation någon av oss, och det fanns ingen anledning för Ylva att ställa heller, då Moses bara behöver ett SBK CERT, men detta var SKK.
Hur som helst tog vi lite sovmorgon och startade härifrån vid nio.
Kom fram till Sandviken och mer därtill (vi skulle befinna oss ca 2mil utanför) och väl där fick vi vänta i 2 timmar på Viltspårsdomaren. Väldigt nonchalant och irriterande om jag får säga vad jag tycker, när det var hon som guidat oss i telefonen så vi skulle köra rätt. Ganska fräckt.
Hur som helst var det dags för spåren sen, Ylva och Moses gick först och fick ett 1a pris! Grattis igen!
Sen var det min och Heras tur, och det gick rakt åt skogen, bokstavligt talat.
Domaren påstår att Hera springer på vilt, men det tror jag inte ett smack på. Om hon nu gick på vilt, borde hon inte göra det till vardags också då? Typ dra ifrån mig på vittring och sånt? Det tycker jag skulle låta rimligt. Men nu är det så att Hera inte har någon känsla för jakt what so ever. Om vi ser 3 rådjur springa ungefär 20m framför oss och Hera bara står och tittar på dem och sen går vidare, betyder inte det att hon inte har jakt i sig? Det är ju bara kolla på hennes protokoll för MH:t, där det klart och tydligt står "Startar inte." första gången på jaktmomentet, och på andra gånger står det klart och tydligt "Nonchalerar föremålet. Alt. springer inte fram." Vilket betyder att hon inte ens gör det när hon har fria tyglar.
Hur som helst, min egen teori, som Bella faktiskt nystade i från början, är att Hera är lat. För det är hon. Hon höjer huvudet i spåret och försöker på något sätt "se" spåret. Hon hoppas det iaf.
Men ja, ett katastrof-spår kan vi iaf vara överens om att det var i söndags, och Hera fick ett 2a pris. Jävligt surt med en resa på 9 timmar allt som allt.
Men men, det får det vara värt.
Domare gav i alla fall Hera mycket beröm och sa att det är hundar som Hera man vill ha inom viltspåret; en hund som älskar att arbeta, som aldrig tröttnar och som tycker att viltspår är skitkul.
Hon sa även att hon ser stor potential i henne och att hon verkligen tycker att jag ska fortsätta med Viltspår! :)
Väktarhund!
Vet inte om jag bloggat om det tidigare, men min dröm här i livet har ju länge varit att bli hundförare inom väktarykret, polisen eller armén. Jag har inte känt någon panik över detta, utan det kan bli ett senare projekt.
Men så för några månader sedan insåg jag vad det är jag vill göra; jag vill bli hundförare inom väktaryrket. Med Hera. Jag tror att Hera skulle lämpa sig utmärkt för att vara väktarhund med de egenskaper hon har. Hon är skarp, uppmärksam, misstänksam och jobbar hela tiden, från dess vi lämnar dörren tills vi kommer hem igen.
Igår, var vi ute på Almnäs och styrde runt i lokalen, då plötsligt Rapid Bevakning dök förbi, och ut kom en tjej som var hundförare! Hon ville komma in och titta hur långt vi kommit, och hon tyckte det var riktigt fint där inne!
Sen kom vi in på att prata om hennes yrke osv, och jag berättade att hon har mitt drömjobb. Vi pratade vidare, och jag förklarade att jag vill utbilda Hera till Väktarhund, och hon ställde lite frågor om Hera, och sa sedan att hon skulle kontakta Anders Nordgren som håller i det i Uppsala.
Ingela, som hon hette, åkte iväg och patrullerade, kom tillbaka efter 2 timmar och hade då pratat med Anders, och han ville gärna ta en titt på Hera, och se om det finns någon potential i henne! Innan vi gör L-testet. Hur kul som helst! Ibland knyter man kontakter på de mest märkliga sätt och ställen...
Men så för några månader sedan insåg jag vad det är jag vill göra; jag vill bli hundförare inom väktaryrket. Med Hera. Jag tror att Hera skulle lämpa sig utmärkt för att vara väktarhund med de egenskaper hon har. Hon är skarp, uppmärksam, misstänksam och jobbar hela tiden, från dess vi lämnar dörren tills vi kommer hem igen.
Igår, var vi ute på Almnäs och styrde runt i lokalen, då plötsligt Rapid Bevakning dök förbi, och ut kom en tjej som var hundförare! Hon ville komma in och titta hur långt vi kommit, och hon tyckte det var riktigt fint där inne!
Sen kom vi in på att prata om hennes yrke osv, och jag berättade att hon har mitt drömjobb. Vi pratade vidare, och jag förklarade att jag vill utbilda Hera till Väktarhund, och hon ställde lite frågor om Hera, och sa sedan att hon skulle kontakta Anders Nordgren som håller i det i Uppsala.
Ingela, som hon hette, åkte iväg och patrullerade, kom tillbaka efter 2 timmar och hade då pratat med Anders, och han ville gärna ta en titt på Hera, och se om det finns någon potential i henne! Innan vi gör L-testet. Hur kul som helst! Ibland knyter man kontakter på de mest märkliga sätt och ställen...
HeraBera. <3
